Mina vänner tycker ibland att jag är tjatig när jag skriver om mina barn.
Jag brukar svara att det finns inget viktigare att skriva om. Kanske för att det finns inga andra människor som berör mig så mycket. Möjligen då det senaste barnbarnet, drygt ett halvår. Men han bor i Stockholm med sin mamma. Vi träffas inte så mycket. Jag möter honom mest i filmsnuttar som dottern skickar till min mobil och där jag kan se honm badas eller höra hur han gurglar och jollrar.

Men de egna barnen lever jag alltså med. De är alltid närvarande även om de är frånvarande.
Jag har börjat vänja mig vid att han som är 18 och han som är snart 20 på helgerna inte kommer hem förrän i gryningen.
Men de kommer i alla fall hem.
För det mesta nyktra och trevliga.
Om jag en lördagkväll ändå är orolig vad de håller på med ute i storstadsnatten så ringer jag dem.
De svarar båda hyfsat fort, även om det kan vara svårt att höra vad de säger på grund av hög musik och högljudda röster i bakgrunden.
”Du ska vara glad över att de har kompisar” brukar min kloka fru säga.
Och sönerna klagar sällan över att jag ringer. De säger inte att de tycker att jag bevakar dem.

Men jag minns en natt när jag flera gånger hade ringt till han som snart är 20. Han svarade inte trots upprepade försök. Men…. så ringde telefonen. Skönt, det var han, det såg jag innan jag svarade.
Men det inte alls sonen som ringde. I luren hörde jag en grov mansröst. Det var en taxichaufför som ringde från den dyra mobilen. Sonen hade tappat den i baksätet på taxin. Det var ju snällt av chauffören att han inte frestades stjäla den.
Så för 250 kronor fick mobilen åka taxi hem till sonens pappa.

Men de båda tonåringarna gör mig också glad ibland. 18-åringen trivs i skolan, är vetgirig och ger mig ständigt tips på intressanta länkar som han hämtar på olika sajter. Om du öppnar följande länk i datorn så får du en spännande och pedagogisk berättelse om jordens befolkningstillväxt: http://feber.se/video/art/198110/2011_blir_vi_sju_miljarder_mnn/

Och han som snart är 20 gjorde mig också väldigt glad häromdagen. Han tog studenten i våras, vet inte riktigt vad han ska göra sen, men har ändå varit duktig att fixa olika tillfälliga jobb.
Men han har längtat efter nåt fast. Och nu förstår jag att han har chans att göra karriär inom hotellnäringen. Han kom hem och berättade att han fått FAST JOBB som nattportier på Malmös nyaste hotell! Utan att vi visste det hade han varit på intervju och sen hade personalchefen ringt…..
Ett stort lugn spred sig i familjen. Och det bästa är kanske att nu vet jag i fortsättningen var han håller hus på nätterna.

Staffan Svenberg
staffan.svenberg@gmail.com

Martin Bogren till exempel.

Han är fotograf och bor i Limhamn. Våra elvaåriga söner (hans Albin och min Mårten) går i samma klass.

Martins fru Susanne (f d förskollärare som nu lever på att vara föreläsare, författare och barnunderhållare) är bekant med min fru Cecilia.

Den 11 december var vi på deras årliga glöggparty. Glöggen var spetsad med rom. Det var mycket gott.

Dagen därpå hade Martin en offentlig fotoutställning längst ut på T-bryggan på Ribersborgsstranden i Malmö. Det var bilder ur hans pågående projekt ”Vinterbadarna”.

Martin bland sina vinterbadarbilder.

Martin hade varit uppe tidigt på morgonen och häftat fast bilderna i T-bryggans vindskydd.

Vi som var där fick ospetsad glögg och pepparkakor.

Det var svinkallt och blåsigt. Det kom ändå en skara tappra vernissagegäster.

Martin är frilansfotograf och har gjort sig känd för några mycket personliga böcker och utställningar.

Förra året visade Kulturhuset i Stockholm hans reportage om några indiska mäns första möte med havet, ”I Rajasthan finns inget hav”. Martin var på semester med familjen i indiska Goa och var ute tidigt en morgon och såg männen på avstånd. Han gick närmare och följde dem med sin kamera.

– En av männen går ner till vattnet, där det kommer en våg. Han springer upp, hojtar och berättar något för de andra. Då fattar jag att de aldrig tidigare sett havet. De andra börjar också gå ner och förundras över vattnet. Det var fantastiskt att se.

Han fick sedan veta att männen under ett helt dygn hade rest i en chartrad buss från Rajasyhan i norra Indien, långt från kusten, till Goas kust i Sydvästra Indien. Målet var havet.

Bilderna i utställningen finns också publicerade i boken ”Ocean” som fått fina recensioner i bland annat Svenska Dagbladet. Tidningen kallar hans bok för en  ”minimalistisk pärla” eftersom den endast består av 15 svartvita fotografier och fyra rader text.

– Det blev fyra rader, men historien är berättad. Det måste finnas outtalade saker, är man övertydlig förlorar bilderna i styrka, säger Martin Bogren i en intervju med Folkbladet i Norrköping  samband med att utställningen visades på Arbetets Museum.

– När jag kom hem hade jag 60 bilder. Som fotograf vill man gärna göra något stort och omfattande, men bokens redaktör plockade ner det till ett minimum. Jag lärde mig mycket på det.

Just nu hänger utställningen i foajen till Centrumbiografen i Limhamn som för några år sedan specialiserade sig på att visa indiska äventyrsfilmer i den så kallade Bollywood-traditionen.

Martin brunchar med vänner på Limhamns Bollywoodbiograf. I bakgrunden syns några av bilderna från hans utställning om de badande männen i Goa som nu visas i biografens cafe/foaje.

Ägaren Alexander Olin har fått en utställning som stämmer med biografens indiska filmtema.

Martin Bogren arbetar bland annat åt tidningen Vagabond och har tidigare gett ut en bok med turnebilder om musikgruppen Cardigans. För närvarande arbetar han med ett fotoprojekt om sin skånska uppväxtby Skurup och som ska visas på Fotografiska Museet i Stockholm.

Du kan läsa och se mer om Martin Bogren på hans hemsida www.martinbogren.se.

Staffan Svenberg

Plötsligt dyker de upp och är som levande oredigerade reklamfilmer.
Jag tänker på vardagens entusiaster för Länsförsäkringar. Gemensamt för dem är att de alltid är så överraskade för att de blivit trevligt och personligt bemötta. Det säger en del om konkurrenterna.

Fotograf Leif Johansson

Häromveckan anlitade jag fotograf Leif Johansson för att ta bilder när Idolartisterna kom till Länsförsäkringar Skåne för att skriva autografer (se föregående sida).
Leif gillade uppdraget. Han hade nämligen precis blivit kund i så gott som allt detta bolag kan erbjuda. Det började med två bostadsaffärer. Med hjälp av Länsförsäkringar Fastighetsförmedling hade han och frun sålt en lägenhet och sedan köpt en större.
”Mäklaren var ett bra bollplank. Hon kände till allt om området där vi hade sett på en lägenhet. Det gjorde att vi snabbt vågade bestämma oss.”
Bostadsbytet gjorde att paret flyttade över alla sina bankengagemang från en av storbankerna. De såg också till att försäkringarna för bostaden och bilarna placerades i samma bolag.
”Hemsidan är toppen. Nu har jag koll på allt kring ekonomin och försäkringarna, både privat och i firman. Och det är så enkelt att flytta pengar mellan konton jämfört med hur det var i vår gamla bank.”
Slut på reklamfilmen. Hoppas Leif är lika nöjd efter första skadan och när han upptäcker att även den nya banken höjer boräntorna ibland.

Mina två äldsta söner är också kunder i banken. Fast de bryr sig nog inte om vilken bank som farsan fixat åt dem. Bara att det funkar – alltså att det finns pengar på kortet när de går till bankomaten.
Jag är imponerad över hur duktiga de är på att dra in pengar. Den äldste är servitör och konferenshjälpreda på ett av stadens fina hotell. Och både han och brorsan jobbar av och till i ett bemanningsföretag. Under de senaste veckorna när snön vräkt ned över Skåne har de varit ute på nätterna och saltat och skottat.
De har gått 10 på kvällen och kommit hem med frostbitna och rosiga kinder först när det ljusnat.
Sedan har de sovit länge.

Den minste, 11-åringen, bekymrar sig ännu inte om pengar eller snöskottning. Det viktigaste för honom är att hans elgitarr är stämd. När hans morfar nyligen fyllde 70 sjöng han till eget ackompanjemang Eric Claptons oemoståndliga Tears in Heaven, alla verserna.
Intet öga var torrt, som det brukar heta.
Visst känns livet bra när man är stolt över sina barn!

När hade du semester senast?
Bestämde du själv hur länge du skulle vara ledig?
Felställd fråga kanske? Men ett stort amerikanskt företag gör så – alltså låter personalen ta semester när de vill.
Netflix i Silicon Valley är störst i världen på att sälja prenumerationer på Dvd-filmer.
Medarbetarna kan ta ledigt så mycket de vill, när som helst. Tidigare hade varje anställd, som på normala företag, ett visst antal semesterdagar per år.

Sedan började folk ifrågasätta modellen. De svarade ju på epost och funderade över jobbet och löste problem även när de hade semester.
Netflix bestämde sig för att enbart bry sig om resultatet av de anställdas arbete, inte hur mycket tid de lägger ned på det. De har en policy som finns
på internet. Kopiera och klicka på länken www.slideshare.net/sonnly/culture9090801103430phpapp02-1914140
Även om Netflixfolket tar ledigt hur de vill, måste de tala om för cheferna var de är och ta ansvar för att deras jobb sköts när de är borta.
– Vi har märkt att maximal frihet går utmärkt att kombinera med personligt ansvar, sa en av företagets chefer i engelska Daily Telegraph nyligen.
Fast invändningarna hopar sig. Vilka företag kan jobba som Netflix? Bara ”kreativa” IT-företag där folk ständigt måste ha nya utmaningar? Som kanske tycker det är roligare att jobba än att vara ledig?
Förmodligen kan man inte driva ett sjukhus, en hamburgerkedja eller ett gatukontor eller för den delen ett försäkringsbolag på samma sätt?
Men … alla företag vill väl ha självständiga och motiverade medarbetare? Så varför skulle man inte låta dem ta ansvar även för sin ledighet?

Det finns annat som hopar sig – till exempel vänner och arbetskamrater som inte läser tidningar på vanligt sätt längre.
Jag har en kontorskollega som bara läser nedladdade dagstidningar på sin ipad, den där surf- och läsplattan från Apple. Hans läsvanor är definitivt inget som landets tidningschefer skulle älska (eller så kanske de borde anpassa sig …).
När han sitter hemma vid frukostbordet öser han in müsli och yoghurt med högerhanden och manövrerar informationsflödet på den allt mer kladdiga pekskärmen med vänsterhanden.
En 24-årig IT-konsult på kontoret läser bara de tidningsartiklar som han får via mina twitterlänkar.
Han ska sluta snart för att starta eget och jag funderar allvarligt på att skänka honom en tidningsprenumeration som avskedspresent.
I detta läge är det trösterikt att ha en 11-åring som äter frukost i ett mindre hav av tidningsdelar, reklambilagor, ägghalvor, kaviartuber och marmeladburkar och otåligt ropar efter Sydsvenskans
C-del där sportnyheterna finns.
Staffan Svenberg
staffan.svenberg@gmail.com

ERLING Alvar Ornette kommer möjligen att överraska en nyfiken omvärld när han växer upp.
Alltså, varför heter han Ornette?
Jag kan avslöja att det enkla skälet är att hans mamma, som är jazzmusiker, har den amerikanske saxofonisten Ornette Coleman som en av sina stora idoler.

Erling Alvar Ornette är mitt tredje barnbarn. Söndagen efter riksdagsvalet döptes han av en tillkallad präst på en vacker kulturhusbakgård på Söder i Stockholm med utsikt över Globen.
Alla  släktingar var där – föräldrar, halvsyskon, en moster, mor- och farföräldrar, åldriga gammelmorföräldrar, min fru som kallar sig plastmormor och några till. Tillställningen ackompanjerades av inspelad musik av nämnde Ornette Coleman.
Erling Alvar Ornette, drygt 4 månader, jollrade belåtet inför all uppmärksamhet.

Nu något om mina två andra barnbarn. Oscar, 6, har precis börjat i en ”O-klass” i en friskola på Kungsholmen, fortfarande Stockholm. Han gillar inte riktigt situationen, han är förbannad på att han inte har några läxor.
Vadå skola?
Hans äldre bror Wilmer överraskar med att han snabbt blivit duktig tennisspelare. Hans mamma har anmält sig till en vuxenkurs på banan bredvid för att hänga med.

Ett annat överraskande barn i släkten heter också Oskar (fast alltså stavat med ”k”). Han är en 11-årig son till min äldre bror som gifte om sig med en dirigent för sådär 15 år sen.
Jag träffade Oskar dagen före valet. Jag var under valrörelsen inblandad i många politiska diskussioner med släktingar.
Men den tuffaste matchen gick jag mot Oskar. Han var som en snabb ”skjutjärnsjournalist”:
– Vad ska du rösta på?
Jag förklarade att det nog skulle bli folkpartiet.
– Folkpartiet, varför då?
Jag svarade att jag tyckte de hade bra åsikter om skolan och att de gillade fri företagsamhet.
– Men dom gillar ju kärnkraft, gör du det också?
Jag svarade lite aningslöst att ja, det gjorde jag, och fick mig då serverad en detaljerad föreläsning om den komplicerade kärnkraftsavfallsfrågan.
På flera punkter fick jag tyvärr finna mig i att inte kunna bemöta denne välinformerade 11-åring.

Hans föräldrar är stolta över honom, kanske inte precis för hans politiska intresse. Deras ögonsten har just rekryterats till gosskören i Adolf Fredriks Musikklasser, för övrigt också i Stockholm.
I påskas var Oskar och hans gossvänner på konsertturné i Frankrike.
Jag frågade honom vad han ska göra när han blir stor.
– Jag ska bli kirurg som farsan, musiker tjänar alldeles för lite!

Staffan Svenberg
staffan.svenberg@gmail.com

Vad är hög status?
Förr fanns ett vanligt skämt:
Den som har flest prylar när han dör, han vinner.
Under de sista veckorna har jag fått en inblick i vad som möjligen kan vara högsta status i dag.
Kanske att ha flest followers på Twitter?
I artikeln här intill berättar Johan Lenkel om detta sociala medium och vad det kan betyda för Länsförsäkringar.

Jag började ”twittra” för några veckor sedan.
Det började med att jag tejpade upp en artikel av Svenskans mediekrönikör Anders Mildner på en skåplucka i kontorets kök.
”Varför twittrar du inte istället?” frågade Lars Lindmark, en av de IT-gurus jag delar kontoret med.
”Vad menar du?”
Han förklarade och hjälpte mig sedan att öppna ett twitterkonto.
Nu använder jag Twitter för att tipsa mina followers om sånt som är värt att läsa eller lyssna på.
Twittrade bland annat om den avskedskrönika som Sveriges Radios man i Polen, Kjell-Albin Abrahamsson hade i augusti där han berättade varför han slutar som korrespondent. Jag skapade en länk till programmet. När man klickar på länken spelas Kjell-Albin upp i datorn. Rena trolleriet!
Kopiera länken till din dator och lyssna själv får du höra: http://bit.ly/9pK1ok

Min IT-guru Lars tycker att Twitter fungerar som en sorts dagbok:
”Det är som gula lappar fast i digital form. Man kan läsa dem när som helst och har dem alltid tillgängliga i mobilen, ipaden eller datorn.”

Jag läser upp den här krönikan för min fru som är måttligt intresserad av ämnet.
”Ska du inte skriva nåt om dina barn det brukar du ju?”
OK, då. Båda tonåringarna har varit duktiga i sommar och jobbat och tjänat pengar – frukostvärd på hotell, gräsklippning på bemanningsföretag och intervjuutskrifter hos undertecknads företag. Och de har själva tagit ansvar för att gå upp på morgnarna och komma i tid till sina jobb.
Jag är stolt över dem! Liksom jag också är stolt över frun som lyckats få jobb i det nya yrket som gymnasielärare hon utbildat sig till.

Så här inför ett stundande val går de politiska diskussionerna höga i familjen. Frun, som är rödgrönt förankrad sedan uppväxten, är som vanligt villrådig.
De sista två åren har vi köpt städning hemma med rutavdrag. Vardagen har blivit lättare för oss båda.
”Nu måste jag väl rösta på alliansen av rena egoistiska skäl. Varför är Mona och Ohly så rädda för att göra svarta jobb vita?”

Staffan Svenberg

http://twitter.com/svenberginfo

Det kan du väl göra på fritiden?
– Nej, jag känner att jag vill göra en helhjärtad satsning på heltid under minst ett par månader.

Personliga mål
Per berättar om sin idé. Han ska bygga en webbsajt där användaren loggar in och sedan beskriver sina personliga mål i livet.
Det kan handla om att sluta röka, börja träna eller att börja äta mer hälsosamt. I en kalender kryssar användaren för om hon eller han har nått sina mål.
– För en rökare kan det första målet till exempel handla om att bara röka en cigarett per dag. Därefter kan man fortsätta med etappmål. Sedan gäller det bara att man är ärlig mot sig själv när man sätter sina kryss i almanackan.

Hur ska du tjäna pengar på detta?
– Annonsering. Jag kommer till exempel att kontakta Nicorette och säga att jag har 300 användare på min website som försöker sluta röka. Sedan ger jag Nicorette ett erbjudande vad det kostar att annonsera på sajten. Då når de en högt motiverad läsekrets för sina annonser.
– Hälsotidningar, hälsokostaffärer och gym är andra företag som jag ska vända mig till.

Det låter som en hälsosajt du ska starta?
– Nej, det är bara en inriktning. Personliga mål det kan ju också vara att börja pensionsspara eller  bara börja spara regelbundet. Jag får se vilka personliga mål som användarna är intresserade av och släppa loss deras idéer.

Hur kom du på den här idén?
– Det började med att jag hörde skådespelaren Will Smith säga att om man läser och springer varje dag, så kommer det att gå bra i livet. Jag försöker äta hälsosamt, spara pengar, träna på Friskis&Svettis osv, sånt som kräver dagligt engagemang. Jag vill hjälpa mig själv och mina vänner att nå sådana mål!

Personligt riktad reklam, är det en trend?
– Det finns många försök, men inte på det sättet som jag har tänkt. Jag är själv bara hjärtligt trött på att översvämmas av en massa reklam på olika hemsidor som jag inte är ett dugg intresserad av.

Siktar du på att få utländska användare?
– Ja, internet är ju en internationell miljö, så det är självklart.

På Facebook också
Per funderar också på att integrera sajten med Facebook.
– Då skulle ju vänner i en facebookgrupp kunna bestämma sig för att sluta röka tillsammans. Då kan de använda mitt verktyg för att peppa varandra. Mitt jobb blir att göra sajten mycket enkel att använda. Jag kan tänka mig en iPhone-applikation så att man har sin personliga almanacka snabbt tillgänglig.

Ska du vara kvar på Malmö Arena?
– Ja, här jag vant mig vid att bolla idéer med andra. Det har varit viktigt för mig, och det vill jag gärna fortsätta med. Kanske kommer jag också att fortsätta arbeta för Sasha som underleverantör.

Vad ska ditt företag heta?
Först tänkte jag Mr Motivation, men det var tyvärr upptaget. Så jag fortsätter att grubbla fram nåt fyndigt. Tipsa mig gärna genom att ge en kommentar här på bloggen.

****
Sasha Vincic kommenterar:
– Även om jag är lite ledsen att Per slutar känns det mycket bra att han följer sin magkänsla och gör det han vill. Precis som jag har gjort när jag har startat mina bolag. Per är mycket duktig och jag tror att vi kommer att fortsätta samarbeta även i framtiden. Lycka till Per!

Staffan Svenberg

För en vecka sedan skrev jag att jag tyckte Sydsvenskan hade ryckt upp sig till en tidning som blir allt mer överraskade. Jag nämnde exempel på artiklar av reportrar som överraskat mig och fått mig att se världen med nya ögon.

Jag jämförde också med tidningens viktiga pennor från 70-och 80-talen, som var betydelsefulla.

Men väninnan, bokförläggaren Eva Fürstenberg påpekade vänligt att jag enbart hade uppmärksammat MÄN. Det var inte helt sant, även om flera av tidningens framträdande samhällsreportrar är män. Jag nämnde faktiskt också Heidi Avellan, chefredaktören, som ett exempel på de kloka skribenter i tidningen som överraskade mig.

Men jag kände mig ändå träffad av Evas kritik. Så därför vill jag erinra om viktiga kvinnliga journalister som jag arbetade tillsammans med, eller bara kände, under min tid på Sydsvenskan som var cirka 1972-1985. De flesta lever i kreativ välmåga. Men ”Karzo” och modeikonen Sonja Thulin har gått ur tiden.

• Ulla Hårde, arkitekturskribent och numera trädgårdsjournalist och trädgårdsboksförfattare. Jag har samarbetat med Ulla, även efter det att vi båda hade lämnat Sydis, bland annat i en bok om barn och säkerhet som vi tillsammans skrev åt Stockholms socialförvaltning.

• Lena Rosendahl, kriminologispecialiserad allmänreporter som tillsammans med Håkan Thorsson gav ut boken ”De kallar oss tjyvar.” Nu är Lena pensionerad men fortsätter att skriva tänkvärda söndagskåserier.

• Marianne Viebusk (sedermera gift Tackmann) som jag delade vinjetten ”Du& Jag” med. Vi skrev om mänskliga relationer, könsroller, mansläger med mera.

• Ingela Björck, 70-talets miljöreporter på Sydsvenskan. Nu vetenskapsreporter som arbetar med informationsfrågor åt Linköpings universitet och har skrivit boken ”Handla – om konsumenters makt och ansvar”.

• Sonja Thulin, modeskribent, som skrev under vinjetten Likt & Olikt.  Hon rapporterade från Paris tillsammans med sin fotograferande make överläkaren Adolf Thulin. Hon var nästan altid först i svensk press med nyheter från Pierre Cardins och Yves Saint Laurents modevisningar. En gång arrangerade jag en middag för dem båda i en paradvåning högt upp på Rue de Rivoli som jag under en kort tid disponerade med fransktalande väninnan Eva Gonzales.

Jag kan nämna andra kvinnor från ”min ” tid på tidningen:

• Filmskribenten Annika Gustafsson, fast jag minns att jag en gång under min korta tid som chef vägrade att godkänna en reseräkning från Berlin.

• Karin ”Karzo” Ohlson (död 2001 88 år gammal) och tidningens hundskribent. På ett avskedsparty när hon pensionerades fick hon frågan ”vad är det viktigaste som du har gjort”. Efter viss betänketid berättade hon att hon en gång hade gått in i en glasdörr på Nationalmuseum och slagit sig ganska rejält. Det ledde till att museet satte upp en skylt med texten Varning glasdörr så att glasdörrolyckor inte skulle kunna inträffa i fortsättningen.

• Christina Rickardsson, allmänreporter som jag kallade för ett ”enpersons cocktailparty”.

I min förra Sydsvenskannostalgiska artikel skrev jag om Bertil Widerberg (han som med ett par flaskor Chablis i ryggsäcken gjorde svampplockarreportage med fotografen Thomas Löfqvist.)

Jag har blivit påmind om en plump i Bertil Widerbergs karriär som i efterhand är lite lustig. Han var 1956 utsänd till Stockholm för att skriva om ett statsbesök av Englands drottning Elisabeth. Han skrev artiklar om förberedelserna under flera dagar. Sedan, det var en fredag, anlände drottningen. Sydsvenskan väntade, men det kom inga vidare rapporter från Widerberg.

– Vad har hänt, varför har du inte lämnat något?

– Jamen fredagar är ju min lediga dag!

Barndomens fantasibilder förföljer mig. Den starkaste bilden är en ”karta” som föreställer årets 12 månader.
Jag vet inte var jag fått den ifrån, kanske är den från en teckningslektion i småskolan. Den finns bara där och går inte att sudda bort.
Om jag till exempel säger att ”det kan vi göra i början på augusti”, så ser jag samtidigt denna månad på min inre kartbild.
Den är en oregelbunden fyrkant där den översta vågräta kanten sträcker sig från januari till och med maj. Sedan viker fyrkanten av nedåt i en lodrät del som är juni och juli. Den undre delen av fyrkanten består enbart av augusti.
Sista delen av fyrkanten är september till och med december.

Jag ritade en gång upp bilden för en psykolog jag kände. Han tolkade den precis som jag själv redan hade gjort, nämligen att min barndom bestod av väldigt långa somrar.
Även om det inte var så. Jag förstod senare att mina somrar inte kunde vara annorlunda än andras. Min enda förklaring är att jag i minnet har trängt undan alla regniga dagar. Hos morfar och mormor i Starrkärr nära Orust var dagarna alltid långa och soliga, vinden blåste lagom mycket på ekans fyrkantiga segel, makrillarna högg villigt på dörjens krokar och blåbärsmuggarna blev snabbt rågade.

Kanske är definitionen på en lycklig barndom att tiden inte fanns?
Och nu när tiden finns, så lever minnet av barndomen kvar och gör att jag tror att jag alltid ska hinna med så mycket.
Sedan blir jag alltid lika förvånad över att sommarveckorna går så fort.
Årets sommaroptimism rymmer (för en företagare är det både work and pleasure):
• Costa Brava och Barcelona i drygt två veckor med frun och sönerna.
• Hinna med Länsförsäkringar Skånes årliga grannsamverkanstidning.
• Träffa tredje barnbarnet som nyss kommit till världen.
• Spela monopol med de två första barnbarnen (fast jag vet att jag får svårt att slita dem från deras i-pods och dataspel).
• Kanske New York med äldste sonen som tog studenten 4 juni (fast vid närmare eftertanke blir det nog först i oktober.)
• Knacka på hos Lars och Bibbi på Österlen.
• Cykla på Bornholm med näst äldste sonen.
• Fira svåger Janne som nollar 70.

Jag får se vad sommaren får plats med av allt detta. Nu när dagarna börjat bli varma och alla glömt den långa bistra vintern så känns det i alla fall lite lite grann som om tiden börjat stå still.

Staffan Svenberg
staffan.svenberg@gmail.com

Stockholmskt komplement
Svenskan började jag prenumerera på för kanske tio år sedan för att få ett stockholmskt komplement till Sydsvenskan. Jag är uppvuxen i Stockholm men var från 1971 till 1983 reporter på Sydsvenskan.
Jag har länge tyckt att Svenskan stått för den överraskande i morgontidningsjournalistiken.
Jag tycker att överraskningsförmågan är det viktigaste för en morgontidning
Men under det senaste året har jag lite motvilligt börjat ändra uppfattning. Om jag jämför Sydsvenskan med Svenskan så tycker jag att Sydsvenskan nu är något mer ögonbrynshöjande. Visst har tidningen länge haft överraskande och kunniga reportrar som Erik Magnusson och Olle Lönneus. De är lärorika och analytiska.

Överraskande bredd
Men nu denna lördagsmorgon så insåg jag att tidningen har en ännu mer överraskande bredd:
Tidningen publicerade tredje delen av en framtidsnovell där författaren Jens Liljestrand ”låter Sveriges kungahus ta farväl av monarkin” (för att citera läsarombudsmannen Gunnar Westerberg). Novellen är välskriven och fantasistimulerande fast den enligt läsarombudsmannen GunnarWesterberg har upprört många läsare. Så bra i så fall!
Andreas Ekström intervjuade Resumés chefredaktör Viggo Cavling om hans nya bok. Som vanligt när Andreas Ekström skriver något så slukar man hans text därför att den är så reflekterande.
Chefredaktör Heidi Avellans lördagskrönika ”Vilse i pizzan” ger tankeväckande perspektiv på invandrarnas betydelse för den svenska välfärdens utveckling.
Niklas Orrenius skriver om Miljöpartiet (”Moderniserat parti med lattesmak) också det en artikel som är  lärorik och överraskande. ( Men den  lyckas jag inte hitta på Sydsvenskans ofta ofullständiga hemsida).

De viktiga ”pennorna”
En reflektion, som inte alls är överraskande, är hur viktiga en tidnings ”pennor” är. De som har förmågan att tänka och skriva mot strömmen
Jag minns hur min siste redaktionschef Fredrik Roos värnade sina pennor. Till exempel Bertil Widerberg (som med två flaskor Chablis i ryggsäcken gjorde oförglömliga svamputflyktsreportage med fotografen Thomas Löfquist (en 62-åring som vägrar att sluta och fortfarande är tidningens bäste fotograf), den kombinerade världs-, malmö- och köpenhamnsreportern tillika krönikören Claes Fürstenberg (en av tidningens bästa pennor sedan 1978) den världsberömde filmskribenten Jan Aghed (han finns som schackspelare på en fantastisk bild i det nyligen utgivna praktverket om Harry Schein), vardagslivsreportern Hans Widing och den träffsäkre malmökrönikören Bengt Eric Richter.
För att nämna några.
Det känns som att Sydsvenskan idag försöker överträffa de insatser som vissa av tidningens skribenter gjorde på 70- och 80-talen.
Det är glädjande och hoppingivande.