Sydsvenskan, Nostalgi II

Kritiken var motiverad och kom ganska omgående.

För en vecka sedan skrev jag att jag tyckte Sydsvenskan hade ryckt upp sig till en tidning som blir allt mer överraskade. Jag nämnde exempel på artiklar av reportrar som överraskat mig och fått mig att se världen med nya ögon.

Jag jämförde också med tidningens viktiga pennor från 70-och 80-talen, som var betydelsefulla.

Men väninnan, bokförläggaren Eva Fürstenberg påpekade vänligt att jag enbart hade uppmärksammat MÄN. Det var inte helt sant, även om flera av tidningens framträdande samhällsreportrar är män. Jag nämnde faktiskt också Heidi Avellan, chefredaktören, som ett exempel på de kloka skribenter i tidningen som överraskade mig.

Men jag kände mig ändå träffad av Evas kritik. Så därför vill jag erinra om viktiga kvinnliga journalister som jag arbetade tillsammans med, eller bara kände, under min tid på Sydsvenskan som var cirka 1972-1985. De flesta lever i kreativ välmåga. Men ”Karzo” och modeikonen Sonja Thulin har gått ur tiden.

• Ulla Hårde, arkitekturskribent och numera trädgårdsjournalist och trädgårdsboksförfattare. Jag har samarbetat med Ulla, även efter det att vi båda hade lämnat Sydis, bland annat i en bok om barn och säkerhet som vi tillsammans skrev åt Stockholms socialförvaltning.

• Lena Rosendahl, kriminologispecialiserad allmänreporter som tillsammans med Håkan Thorsson gav ut boken ”De kallar oss tjyvar.” Nu är Lena pensionerad men fortsätter att skriva tänkvärda söndagskåserier.

• Marianne Viebusk (sedermera gift Tackmann) som jag delade vinjetten ”Du& Jag” med. Vi skrev om mänskliga relationer, könsroller, mansläger med mera.

• Ingela Björck, 70-talets miljöreporter på Sydsvenskan. Nu vetenskapsreporter som arbetar med informationsfrågor åt Linköpings universitet och har skrivit boken ”Handla – om konsumenters makt och ansvar”.

• Sonja Thulin, modeskribent, som skrev under vinjetten Likt & Olikt.  Hon rapporterade från Paris tillsammans med sin fotograferande make överläkaren Adolf Thulin. Hon var nästan altid först i svensk press med nyheter från Pierre Cardins och Yves Saint Laurents modevisningar. En gång arrangerade jag en middag för dem båda i en paradvåning högt upp på Rue de Rivoli som jag under en kort tid disponerade med fransktalande väninnan Eva Gonzales.

Jag kan nämna andra kvinnor från ”min ” tid på tidningen:

• Filmskribenten Annika Gustafsson, fast jag minns att jag en gång under min korta tid som chef vägrade att godkänna en reseräkning från Berlin.

• Karin ”Karzo” Ohlson (död 2001 88 år gammal) och tidningens hundskribent. På ett avskedsparty när hon pensionerades fick hon frågan ”vad är det viktigaste som du har gjort”. Efter viss betänketid berättade hon att hon en gång hade gått in i en glasdörr på Nationalmuseum och slagit sig ganska rejält. Det ledde till att museet satte upp en skylt med texten Varning glasdörr så att glasdörrolyckor inte skulle kunna inträffa i fortsättningen.

• Christina Rickardsson, allmänreporter som jag kallade för ett ”enpersons cocktailparty”.

I min förra Sydsvenskannostalgiska artikel skrev jag om Bertil Widerberg (han som med ett par flaskor Chablis i ryggsäcken gjorde svampplockarreportage med fotografen Thomas Löfqvist.)

Jag har blivit påmind om en plump i Bertil Widerbergs karriär som i efterhand är lite lustig. Han var 1956 utsänd till Stockholm för att skriva om ett statsbesök av Englands drottning Elisabeth. Han skrev artiklar om förberedelserna under flera dagar. Sedan, det var en fredag, anlände drottningen. Sydsvenskan väntade, men det kom inga vidare rapporter från Widerberg.

– Vad har hänt, varför har du inte lämnat något?

– Jamen fredagar är ju min lediga dag!