En överraskande lördagsmorgon

Jag har gjort ett försök med en blogg under ett par månader.
Men bloggen har ett inbyggt problem. När jag inte skrivit i den på ett par veckor (som nu) får jag dåligt samvete.
Denna lördagsmorgon den 12 juni fick jag ett stort behov av att skriva.
Halv sju i morse hämtade jag mina morgontidningar Sydsvenskan och Svenskan ur min brevlåda. Precis samtidigt kom sonen Jacob hem efter att ha ägnat kvällen och natten åt festande på olika studentpartyn.
När han gick och lade sig läste jag igenom dessa tidningar.

Stockholmskt komplement
Svenskan började jag prenumerera på för kanske tio år sedan för att få ett stockholmskt komplement till Sydsvenskan. Jag är uppvuxen i Stockholm men var från 1971 till 1983 reporter på Sydsvenskan.
Jag har länge tyckt att Svenskan stått för den överraskande i morgontidningsjournalistiken.
Jag tycker att överraskningsförmågan är det viktigaste för en morgontidning
Men under det senaste året har jag lite motvilligt börjat ändra uppfattning. Om jag jämför Sydsvenskan med Svenskan så tycker jag att Sydsvenskan nu är något mer ögonbrynshöjande. Visst har tidningen länge haft överraskande och kunniga reportrar som Erik Magnusson och Olle Lönneus. De är lärorika och analytiska.

Överraskande bredd
Men nu denna lördagsmorgon så insåg jag att tidningen har en ännu mer överraskande bredd:
Tidningen publicerade tredje delen av en framtidsnovell där författaren Jens Liljestrand ”låter Sveriges kungahus ta farväl av monarkin” (för att citera läsarombudsmannen Gunnar Westerberg). Novellen är välskriven och fantasistimulerande fast den enligt läsarombudsmannen GunnarWesterberg har upprört många läsare. Så bra i så fall!
Andreas Ekström intervjuade Resumés chefredaktör Viggo Cavling om hans nya bok. Som vanligt när Andreas Ekström skriver något så slukar man hans text därför att den är så reflekterande.
Chefredaktör Heidi Avellans lördagskrönika ”Vilse i pizzan” ger tankeväckande perspektiv på invandrarnas betydelse för den svenska välfärdens utveckling.
Niklas Orrenius skriver om Miljöpartiet (”Moderniserat parti med lattesmak) också det en artikel som är  lärorik och överraskande. ( Men den  lyckas jag inte hitta på Sydsvenskans ofta ofullständiga hemsida).

De viktiga ”pennorna”
En reflektion, som inte alls är överraskande, är hur viktiga en tidnings ”pennor” är. De som har förmågan att tänka och skriva mot strömmen
Jag minns hur min siste redaktionschef Fredrik Roos värnade sina pennor. Till exempel Bertil Widerberg (som med två flaskor Chablis i ryggsäcken gjorde oförglömliga svamputflyktsreportage med fotografen Thomas Löfquist (en 62-åring som vägrar att sluta och fortfarande är tidningens bäste fotograf), den kombinerade världs-, malmö- och köpenhamnsreportern tillika krönikören Claes Fürstenberg (en av tidningens bästa pennor sedan 1978) den världsberömde filmskribenten Jan Aghed (han finns som schackspelare på en fantastisk bild i det nyligen utgivna praktverket om Harry Schein), vardagslivsreportern Hans Widing och den träffsäkre malmökrönikören Bengt Eric Richter.
För att nämna några.
Det känns som att Sydsvenskan idag försöker överträffa de insatser som vissa av tidningens skribenter gjorde på 70- och 80-talen.
Det är glädjande och hoppingivande.